KänslaOchAnnaSofia

Nu är det dags för de gemensamma aktiviteterna i Skellefteålokalen igen... I kväll kl 18:30 -19:30 föreläser jag om vad som sker i när vi ökar livsenergin. Innan, kl 16-18 har vi kostnadsfria 10 minutersbehandlingar för de som vill testa på energimedicinsk behandling.

Varmt välkomna =)

Idag har jag varit och pratat företagande på John Bauer gymnasieskola i Skellefteå för en klass frisörer. Undrar hur annorlunda mitt liv varit om jag blivit företagare den första dag som min gymnasieutbildning tagit slut?

Det var ett mindre smart drag att börja leta inspiration till bröllopet en dag utan ork. Det här kommer att kräva mycket Reiki, det är ett som är säkert...

Grunden är klar. Jag har världens bästa karl som jag vill leva med i resten av mitt liv. Han får mig att känna mig älskad - varje dag. Han ger mig lugn och stabilitet. Vi har roligt tillsammans. Vi ser framemot att vara tillsammans... Jag vill ha en kärlekscermoni och fira glädjen att jag och hjärtat har funnit varandra. Jag vill dela denna glädje tillsammans med mina vänner. Jag vill dessutom umgås med mina vänner under bröllopsdagen.

Det enda kruxet är att jag inte är en festtjej. Alls. Jag hjälper gärna till med förberedelser och har roligt på fester, men jag vill gå hem tidigt. Att vara uppe sent är tortyr. Det är ungefär det plågsammaste jag vet. På nyårs efter tolvslaget tänkte jag: "Tur att det är ett helt halvår kvar tills det att jag behöver göra det här igen. Nej, just f*n, det är ju en möhippa också. Hur fasiken ska jag orka?"

ALLA bröllop jag varit på har jag kunnat åka hem efter bröllopsvalsen. Det är lagom för mig. Sedan blir likväl folk för fulla och jag blir för trött. Vad är poängen för mig att vara kvar och låta tröttheten bli utmattning och grinfärdighet, för att sedan förstöra hela dagen efteråt då nattsömn inte kan sovas igen under festnatten? När jag kan åka hem och låta alla partyprissar har roligt?

Och det här med bröllopskläder? Jag avskyr finkläder. Det finns ingenting som får mig att känna mig så ful som festkläder. Speciellt nu, med mina extra-Skellefteåkilon och nytt personligt rekord på vågen (också personligt rekord i muskelmassa, men det är en annan femma). Jag har försökt att gå ned i ett år och resultatet är att jag gått UPP sex kilon. Jag har aldrig sett fin ut i festkläder. Och nu ska jag betala massor av pengar för en klänning som jag bara ska ha en gång och som dessutom får mig att känna mig fet? Blääääää!

Just nu panikar jag lite. Känner mig oerhört okvinnlig som gärna skulle vilja att någon annan ordnade hela planeringen. Vad är det gentligen folk planerar till? Hur kan det ta dem år och månader? Vad är alla kugg? Vad är det alla verkar ha koll på men inte jag? 

Jaja, finn fem olika anledningar att skicka Reiki på. Jag hade förresten som nyårslöfte 2012 att övervinna mina rädslor och göra minst en sak möjlig som jag trodde var omöjlig... Får ta tag i bröllopsplanerna igen... En dag när jag har ork i kroppen... 

Jag letar spännande upplevelser för 2012. Jag och Anna ska göra livsplaner på måndag så tankarna har snurrat ett tag... Vad vill jag göra? Privat? I verksamheten? På träningsfronten? Vad ska jag ge kraft och energi till? Vad är lagom?

Ramlade förstås över en av mina storfavoriter "Innan du säger upp dig" av Robert Kiyosaki så nu läser jag om boken för... 5:e gången? Hittar naturligtvis bara nya saker och nya tankar hittar sin plats.

Kiyosaki skriver mycket om att våga misslyckas. Vågar vi inte misslyckas vågar vi inte heller prova. Han berättar om de gånger han satsat, vunnit och kraschlandat, för att lära sig av sina misstag och komma vidare...

Själv har jag funderat och funderat... Är jag rädd för att misslyckas? Jag känner mig inte rädd. Tror snarare att jag inte sett varje enskild handling som ett misslyckande, utan en del av resan framåt. Min erfarenhet har fört mig dit jag har idag. Varje handling, upplevelse och känsla har varit avstamp som fört mig vidare i tillvaron.

Jag kommer ihåg en god vän som sa (efter det att jag flyttat till Skellefteå): "Och skulle verksamheten inte fungera så är du en av de mest välutbildade människor jag mött. Du har hur lätt som helst att få ett jobb." Hennes ord värmde, för så har jag då inte sett på mig själv. Men jag hade inte i min vildaste fantasi haft alternativet "inte fungera" i mitt huvud. Däremot hade jag "Det är min uppgift att få det att fungera..."

Och det är nog så mitt liv varit. Jag har inte sett mig som en sökare, men det måste jag ju vara? Jag har provat MASSOR. Flera gånger har jag önskat att andra inte ska behöva prova lika mycket som jag... Oj vad jag skäms över vissa saker jag gjort, men vad gör det om hundra år? Men jag har aldrig någonsin känt att jag haft misslyckanden. Jag har bara inte vetat hur man ska göra än...

Inför 2012 har jag dock en liten klausul. Jag har några smårädslor, jag tänker lägga min tillvaro på att övervinna rädslorna. Om jag är rädd för att sakna finansiering och i slutändan få mastodont-rest-skatt så får jag väl lära mig hur man skapar finansiering och skatteplanerar på ett vettigt sätt. Rädslan måste väl visa den väg jag ska gå? Eller?...

Jag började läsa om en av mina favoritböcker (kanske för femte gången) och tyckte att man älskade sambo skulle läsa samma bok. "Men jag har ju läst en av de böckerna. Och den andra är ju likadan."
Jag: "Men den kan ju inte ha påverkat dig som den påverkade mig. Vi kanske inte tänker likadant?"
Han suckade: "Vi ser inte likadant på någonting! Som den där granen till exempel... Jag skulle aldrig ha ställt den med de fina kulorna in mot väggen..."





Mycket riktigt. Sedan jag flyttat på granen har jag ställt den med alla AIK-kulor in mot väggen. För mig är det en gran. För sambon är det ett hedrande till sitt hockylag...