KänslaOchAnnaSofia

Så här kan det se ut under mitt täcke, men jag lägger faktiskt stenarna PÅ chakrana och inte på 7 cm avstånd som bilden ovan...

Men tänk så skönt att göra någon sådan här läggning... Det får bli nästa gång...

Har haft en oväntad vila då en förkylning smygit sig in. Det ironiska är att jag bara veckan innan slogs av hur länge sedan jag hade en förkylning. Nu har jag fått två dagar i absolut vila, med film, tv, Reiki och massor av extrasömn. Det är lika bra att vila upp sig på en gång. Veckan är i övrigt full av långa dagar så ju mer återhämtad jag är desto bättre är det.

Min förlovningsring är den gröna och guldiga släktklenoden. Vigselringen anpassas efter denna...

Vi har också nästan gjort klart festprogrammet. Det ska in lite fler frågor och svar, och lite fler presentationer, men annars är det redo för tryck. Jag har fått tipset att trycka programmet veckan innan, så att man inte gjort klart och det blir sista-minuten-ändringar. Annars har jag fått mycket goda tips från internet. Vi har både en tidslinje med våran kärlek tillsammans och ett personligt korsord gällande mig och Simon. Det har varit lite pyssel att få ordning på sidorna. Hade jag inte gjort tidningen för förbundet hade jag inte haft nog med erfarenhet för att fixa layouten... Och jag hade definitivit inte haft något program att arbeta i.

Vigselprogrammet är också nästan klart. Ska "bara" ok:a musiken med prästen, få höra denna vigselordning och ok:a solisten och pianisten.

Frisören är bokad. Sminkösen är så snäll att hon kommer till frisersalongen. Nageltid bokad. Och fotografen är också bokad.

Igår hittade jag en veteranbil. Gick en liten omväg eftersom jag hade gott om tid på mig. Såg en jättesnygg veteranbil som jag tog ett kort på. Hör någon bakom ryggen, frågar om han vet vem som äger bilen. Det är förstås han. Tyvärr kunde han inte skjutsa oss mellan kyrka och fest, men han hade minsann namnet på en karl som både kunde och ville. Tada, en typisk "Sofia-händelse". "Jag är inte förvånad, sånt där brukar du vara med om" tyckte min blivande man

Klänningen är klar, skorna klara, tiara klar, underkläder klar. Brudgummens kläder är klara.

Brudbuketten och dekorationer är på g. Vi har en grund och en person som är jättesugen att göra dem.

Bordsdekorationer är klar på pappret och hälften är inköpt. 

Maten är förstås beställd och klar. Liksom vinet och spriten (300 kg, by the way)

Hindersprövningen inlämnad och klar. Vigselbeviset är i prästens ägo. (Undrar om jag inte drömde om att signera vigselbeviset i morse? Jag skrev i alla fall under någon, och fick höra att det var absolut nödvändigt att vittnerna kom ihåg att signera vår egen. Det kan ju inte blivande maken sagt?)

Idag ska vi tjava iväg till konditori, äta tårta och dricka kaffe och kika på bilder på bröllopstårtor och välja och vraka. Sedan ska vi till prästen och öva själva vigseln (och kolla ljudanläggning och om våra valda in- och utgångar fungerar samt om det går att spela våra önskade låtar eller om vi behöver tänka om). 

Men sedan, efter två heldagar till i bröllopsplanerna, så får det bli en liten paus igen... Om jag sitter för länge så kommer jag ur flödet och blir bara trött och tvär. Det missade jag i påsk. Den fjärde dagen hade jag ingen ork kvar alls... Det ska vara roligt att planera. Om inte planeringen känns rolig så slösar jag ju bort ett halvår av min lediga tid...





 

När man längtat väldigt länge efter något är förväntningarna ofta alltför höga. Men denna kurshelg har faktiskt toppat förväntningarna med råge.

Bara att Jette Holm tackade ja till att komma till Skellefteå var för mig jättestort. Att hon dessutom visade sig vara en oerhört skicklig terapeut och lärare var en stor bonus. Hon hade samma filosofi som jag, att det är viktigt att man lever som man lär. Hon citerade Tony Robbins: Action is everything. Det var dessutom befriande att umgås med någon som lever som mig och Anna. Både Jette och assistenten Marina var glada, ödmjuka, inkännande, lyssnande och tacksamma. Det fanns inte ett gnäll under hela helgen. Det fanns inte en pik, ett hån, ett ifrågasättande, ett tvivel, några sura miner eller tävlan och anklagelser. Bara kärlek, öppenhet, nyfikenhet, respekt och flöde. För mig är det stort att möta människor som fått till det. Vi mediterade tillsammans, både när hedersgästerna anlände till Skellefteå och efter workshopen. Jordning är allt.

För mig tillkom mycket nytt, trots att jag var insatt i workshopsmaterialet. När jag läste hennes bok första gången så var jag extremt ojordad. Jordningen och balansen genomströmmade allt jag tog till mig. Idag förstår jag att jag inte hade kunnat göra något annat. Det går inte att se detaljerna om man inte fått in helheten. Därför det fanns mycket nytt för mig i workshopen. Man ska lägga fokus på det man vill ha, och sina svagheter, och inte enbart på sina styrkor. Nyanser ger livskvalitét.

Det visade sig att jag var annorlunda än jag trodde. Jag är faktiskt inte så extrem som jag trodde... Min hemläxa är att njuta ännu mer av livet och tillvaron (och det är väl en bra hemläxa?).

Bjuder på några bilder...

Jette Holm visar oss det viktigaste av allt...



Martina och Jette, helgens workshopsledare


Vi fick prova uppleva kroppens vibrationsnivåer med hjälp av musik, doft och färgade glasögon.


Trött och nöjd efter en spännande heldag. Nördiga jag fick dessutom min bok signerad. Det är första gången jag fått träffa en av mina idoler. Att dessutom fått äran att umgås med dem under två dagar är gudomligt. Känner mig som den rikaste människan i hela världen.

Konstnärssuget har slagit över mig igen. Det är väldigt skoj. När det dyker upp, sådär kanske var fjärde år eller så, så åker färgerna fram och jag är oerhört målarinspirerad. Men eftersom jag inte målar regelbundet eller är speciellt medveten i mitt handhavande av färgerna så blir bilderna inte såsom de är i mitt huvud. Jag blir besviken. Och ger upp. Jag har alltid velat ha saker snabbt och enkelt. Kruxet är förstås att livet inte funkar så... Man kan enbart bli duktig på det man utövar. De med talang tränar tusen gånger mer än de som saknar talang.

Jag har känt stor tröst när jag såg Michelangelos David. I samma sal står fyra påbörjade Davidstatyer. Man ser ett ben här och en arm här. Men de är skisser som skulptören tog med sig i nästa skapelse. Inte var David den första staty som Michelangelo skulpterade. Mitt favoritcitat med Michelangelo är förresten I'm still learning.

Jag fick även se illustratören Shaun Tan på kunskapskanalen (då visste jag inte att det var samma illustratör som en kvinna på Kreativt skrivande C skrivit uppsats om och jag blev presenterad för veckan innan). Hans passion och glädje över sitt hantverk var påtaglig och smittande. Slutet etsade sig fast. Tan fick frågan över hur många blyertspennor det hade gått åt att illustrera en bok. Det hade tagit fem år, och 200 blyertspennor! Resultatet är gudomligt. Det är verkligen värt alla investerade år när man får se bilder som denna:




Det här är nödvändig kunskap för fröken "varför är det inte klart än." Ärlig mot mig själv har jag räknat hur många timmar det kommer ta att göra klart min bok. Den kommer bli lång. Just nu är dokumentet på hela 180 sidor. Slutresultatet kan bli 300. Om jag "bara" sitter med varje sida i 3 timmar så har jag 900 timmar i bara tillverkning, slipning och omsorg.  Om jag kan sitta 10 timmar i veckan (vilket jag tycker är mycket) så kommer detta ta mig TVÅ år! Det här är den största investering med den mest risktfyllda potentiella avkastningen som jag någonsin gett mig in i. Men jag har inget annat val. Boken har redan varit del av mig i fyra år och det är lika bra att göra den ordentligt när jag väl gör den. Förhoppningsvis växer jag i processen.

Nu ligger min uppgift i att övervinna mitt eget motstånd till tid och min egen förväntan som styr slutresultatet. Jag behöver vara mer som en konstnär.

Och detta parallellt med att utveckla firman och ha en rik fritid... Men det är ingen idé att vältra sig i tvivel. Denna bok kommer inte släppa taget förrän jag är klar med den. Och då väntar nästa manus... Det ligger redan i huvudet och pockar på uppmärksamhet... Konstigt att jag har så svårt att ta mig tid för det som alltid legat mig varmt om hjärtat. Sedan barnsben har jag velat bli författare.

Det som går upp måste gå ned...

Jag har njutit av all energi som kommit till mig. Men jag har också känt att jag kommer ha fler dagar med illamående. Nu är de på plats. Sedan snart två veckor så har jag varit huvudvärkig, illamående, åter uppsvälld, sötsugen (två månader sedan sist) och åter kaffesugen. Jag har under veckorna fått både kiropraktik, massage och flera Reikbehandlingar, plus att jag själv fått några nya ingångsvinklar när jag själv skickar Reiki.

Jag har skickat på familjerkarma.
Jag har (håller på) att integrera mig själv som 9-åring.
Oväntade bilder dyker upp.
Oväntade situationer har gjort sig gällande (spännnade, mer mönster att hela och fler ställningstaganden att ta)

Det svåra har varit att inte ta till kaffet som tröst. Tänkt att svårigheten kom månader efter det att jag slutade. Men vad tusan, är det inte det ena så är det det andra. Livet behöver 20% kaos för att man ska utvecklas. Och man klarar sig mycket långt på 80% stabilitet. Det gäller bara att vara mer medveten om mina val, för fördelarna märks inte lika övertydligt när kroppen städar och mår illa än när jag är pigg och allert.